Sweet sand och stora stenar

Vi var i Egypten förra helgen. Bara så där. M var där och jobbade och lärde folk att titta på data i den fantastiska mjukvaran ODM (då var dagens reklamstund över) och jag kom över på helgen.

Vi såg pyramider, betalade alldeles för mycket för taxi och bodde på lyxhotell. Det var kul, men vi var rätt överens om att det nog inte blir nåt mer Kairo för oss. Det är liksom ingen mysig stad. V hade i alla fall två guider som var alldeles besvikna för att de inte fick ta fler bilder på oss framför pyramider.

Nu har vi blivit helt besatta av vårt nya fina backgammonspel.

Big brat

På tåget hem läste jag den här artikeln i Guardian. Och skrattade en del när jag läste namnet på svensken citerad sist i artikeln.

Vart jag varit

oväntat

Jag gick längs med Shaftsbury avenue tidigare i kväll. Det regnade, det var kallt, jag var trött och ville bara hem, men hade ett ärende som jag var tvungen att göra.

Då stannar en bil bredvid mig. Jag forsätter gå en en ung stilig man ropar efter mig. När jag stannar till och tittar lite undrande på honom, frågar han:
– Vart är du ifrån?
– Sverige, säger jag ännu mer frågande.
– I knew it! You're gorgeous. Where are you going?
– Home, säger jag förvirrat och pekar vagt norrut. Hade nog kunnat vara Sverige för mannen i bilen.

Nu undrar jag: såg jag extra snygg ut med håret i blöta testar runt ansiktet? Eller är det bara att jag står ut i London mycket mer än i Sverige? Eller var det bara en man som ville göra någons dag lite speciell?

Jagg har lite dåligt samvete för att jag inte ens sa tack. Men jag är liksom inte van vid spontana komplimanger.

På väg

Så här är utsikten från M:s hotell i Kairo. På fredag åker jag dit!

Snabbvisit

I helgen var vi och tittade på när R & H gifte sig. Grattis på er!

Det var en kul fest på en ö norr om Stockholm. God mat, jättebra musik (till och med M var alldeles till sig över några ska-klassiker som spelades) och massor av människor jag inte sett på massa år.

Lite konstigt var det dock att se ens ex-pojkvän och pojkvän dansa till "U can't touch this". Expojkvän gillar pojkvän. Jag uppfattade aldrig riktigt varför, men rutiga sockor nämndes...

In transit

Du är riktigt sorglig när du inte bara känner igen de som pendlar med samma tåg som du, utan också tågen och tågförarna. Och vet exakt var på plattformen du måste stå beroende på vilket tunnelbanetåg som kommer härnäst. Det är jag det.

Skillnader

Jag och M är lika på en del sätt, men mer olika än vad vi bägge trodde när vi först träffades. Det handlar både om att vi kommer från olika länder, olika samhällsklass, olika bakgrund.

Familj till exempel: M har alltid föreställt sig en fru som är hemma med barnen. För så var det med hans mamma och med alla hans vänners mammor. Eller bröllop (nej, vi ska inte gifta oss, men vi går på en massa bröllop hela tiden, så därför har vi diskuterat det): M vill ha ett traditionellt kyrkobröllop med stor fest, när jag vill ha fest, men gifta mig privat. Hur vi ska bo: M vill bo i ett "bra" område, jag tycker det är bättre att lägga pengarna på en riktigt cool lägenhet i ett "sämre" område.

Vissa av de här sakerna är oviktiga, men andra fundamentala. Vi pratar en hel del om vilka kompromisser vi kommer tvingas göra. Konstigt nog är jag bättre på att kompromissa än M. Man skulle liksom inte tro det om man känner oss.

Men jag har liksom aldrig haft en tydlig bild av vad framtiden innebär eller hur den borde vara. Den har bara varit något som hänt och så har jag anpassat mig till den. M vet exakt hur det borde vara och eftersom den bilden är så stark är den svår att påverka. Men nuär vi i alla fall här. Och hanär liksom för gullig för att säga nej till...

Semester

Det tog lite tid innan jag skrev det här (ganska exakt en vecka efter att vi kommit hem). Saker tar tid för mig.

Tisdag kväll för nästan 2 veckor tog vi bilen och åkte ner mot sydkusten. Vi bodde över på ett Travelodge första natten, såg Maiden Castle, solade på Chesil beach, badade i Weymouth och grillade utanför vårt tält. En fantastisk camping-dag!

Vårt tält är ett pop up-tält. Vi köpte det efter att ha blivit inspirerade av Andrea o Martin. Vi älskar vårt pop up-tält. Det tar 5 min att slå upp (inkuive tt blåsa upp luftmadrassen med pumpen som man kan koppla till bilens elsystem) och lika lång tid att ta ner.

Nu tältade vi på Durdle Door Holiday park, så vi behövde inte slå upp det mer än en gång, men när vår grannar gav upp (andra natten var det spektakulärt dåligt väder, men i vårt tält var det bara mysigt). Det är en stor camping, med massor av barn och stationära husvagnar, men också ett par områden för tält. Vackert läge, men lite utsatt för vind och väder.

Vi diskade i det gemensamma köket, fryste om våra kylklampar, pratade med våra tältgrannar och torkade våra regnvåta jeans i torktumlaren. Vårt tält var det minsta på hela campingplatsen (en kväll hörde vi en farfar säga till sitt barnbarn "Look at the baby tent"), trots att vi valde det extrastora 3-mannatältet. Men det var likso ingen match för tält med 3 "sovrum".

Vi åkte till Swanage (trist), Corfe castle (imponerande, men MASSOR av barnfamiljer), marknad Wareham (jättetrevligt), tankmuseum (M hade hur trevligt som helst, jag var uttråkade efter 3 tanks), såg Dorchester (trevlig mellanstor stad) och åt fisk på Pebbles i Lulworth Cove. På vägen hem fick vi in Salisbury cathedral och Old Sarum castle. Och ja, så var vi på M's vän Tim's bröllop på lördagen. Men den natten bodde vi faktikst på hotell.

Vilse på riktigt

Jag pendlar i ungefär 2 timmar varje dag. För att fördriva tid tittar jag på rippade tv-serier på min ipod touch. De senaste månaden har jag tagit mig igenom den femte säsongen av "the wire", kanske världens bästa tv-serie. Ikväll såg jag det sista avsnittet.

Jag satt och väntade på tåget i Highbury/Islington. När tåget kom hoppade jag på, utan att titta så noga. Eftersom jag var precis i de sista minutrarna tittade jag inte upp förrän Ali Pali och där dåg ju allt rätt ut, så jag ittade ner igen. När vi lämna nästa station såg jag skylten på plattformen och insåg att jag gått på fel tåg. Jag var på väg mot Enfield.

Det slutade med att jag fick åka buss över hela norra London, byta två gånger, men jag hittade en buss som gick hela vägen till Hadley Wood. Så klart var jag den enda som gick av här. Folk i HW äker inte buss...

Böcker jag läst

Jag har blivit helt galen i Neil Gaiman. Läste hans serier för länge sedan, men hade bara läst "Coraline" av hans romaner.
Nu har jag köpt varenda vuxenbok av honom jag kan hitta och läst dem direkt. Kunde liksom inte hålla mig. Har för mig att L rekommenderade honom och tror att jag bloggat om det här förr, men Neil Gaiman kan man liksom inte skriva för mycket om. Jag är like kär i den karl, tror jag
Jag älskade "American gods", "Neverwhere" och "Stardust". "Anansi boys" och "Good omen" var mycket bra (jag som bor ett stenkast eller två från M25 uppskattade stycket om motorvägens ursprung mer än de flesta svenskar tror jag). Hans novellsamlingar "Smoke & mirrors" och Fragile things" var lite ojämna. Vissa berättelser läste jag två gånger, poesin hoppade jag över.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Han kommer inte med någon ny bok förrän i höst. Och efter den kan det dröja år. Jag får börja läsa hans barnböcker...

Lyckos alla er som ännu inte läst hans böcker. Gå in på Amazon och beställ med en gång!

360 grader video

Hur cool som helst. Klicka och dra videorutan upp ner och åt sidan!

Gone fishing

Förra veckan köpte vi:
* Ett tält i en jättestor affär i Canada waters. Det slår upp sig alldeles själv!
* Dubbel luftmadrass
* Pump som man kan koppla in till bilens cigarettuttag
* Set med kok-kärl
* Lykta att hänga i tältet.
Det mesta på Tesco, vår stora livsmedelsaffär för nästan inga pengar alls. Nästa vecka bär det av till Dorset för en långhelg av camping.

Hitta hem?

Dörren är här.

Everybody is...

Var just och såg "Kung Fu Panda" och blev lite besviken. Cool kung fu, men inte så himla rolig. Men efter att ha sett trailerna ser vi nu fram emot:
* Madagaskar 2. Yeah pingvins.
* Tecknade "Star wars".
* Wall-E.

Och så borde ni mejla er själv i framtiden. Eller om ni vill skrämma någon, mejla dem i framtiden.

ensam i NY

Det var ett tag sen jag såg filmen, men ikväll såg jag det alternativa slutet till "I am legend". Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om jag ska vara ärlig.

Interesting folk

Folk ska inte uttalas på svenska det ska uttalas på engelska med West Country-dialekt. Förrförra helgen var jag på squad-helg med min kompis Ingelas vänner i ett hyrt hus i Dorset. Över dagen åkte vi ner till badorten Weymouth och badade.

Och jag insåg att mitt liv i Storbritannien so far har varit väldigt skyddat. Jag lever lite som om jag vore i samma värld som hemma, där alla ser ut och beter sig ganska lika och tråkigt.

England är inte alls så. Här finns massor av intressanta människor av alla former och typer. Oc just den helgen var alla de intressantaste i just Weymouth.

Mat, mat och mera mat

Idag var vi på Taste of London. Mellan 12 och 17 lyckades jag äta:
* Wagyu beef med champagne teriyaki
* Wasabi prawns med mango och basil seed
* Braised bisket beef with bun.
* Baby burger with foie gras
* Grilled squid roll
* Hoisin duck roll
* Roasted scallops
* Lobster ravioli
* Pigs cheek
*Surf and turf
* Jordgubbar
* Krabbsallad
* Grön papayasallad

Plus smakprov av Gü, brownies, banankaka, minst 5 olika öl, 3 vin, 2 typer av rom, cheddarkex, cheddar, lyxte, majonäs, chilimarmeland, chutneys, indiska såser, sake, juice, smaksatta nötter, äpple, svensk snickerstårta, cider, kakor, champagne, yogurt, müsli, spansk lyxskinka.

Jag är mätt.

Star wars revisited

Hittad på Guardian Viral Chart.

Apa styr arm med hjärnvågor

Coolare än vad man kan tänka sig.

Stockholm i 3D

Ni alla där hemma har säkert redan sett Stockholmskartan från Hitta. Har ni inte gjort det, gör det. Och leta reda på ert hus.

Speglar av trä

Ledsen att jag inte skriver så mycket. Har varit en lite jobbig period, men hoppas snart vara tillbaka. Farmor kommer inte bli så mycket bättre, det är lite jobbigt med pendlandet och jag jobbar lite för mycket.

Men jag gillar mitt jobb, jag gillar att vara med Marc och jag är frisk. Och jag har gått med i ett gym, så nu kommer jag snart att vara i form igen.

Medans vi väntar på det, titta på den här häftiga spegeln.

Klumpigheter

I helgen var jag så där farligt klumpig igen. Precis efter att glömt att en rulltrappa obönhörligt kommer ta slut nån gång bestämde jag mig för att sätta mig på en bänk på King cross station. Nånstans mellan beslutet att sätta sig ned och själva utförande tappade jag koncentrationen och tittade åt ett annat håll. Och satte mig pladask på marken. Jag var helt nykter!

Nu har jag ett blåmärke på ena skinkan och det gör fortfarande lite ont att sätta sig ned.

Jobbet

Nån annan gång när jag är på bättre humör ska jag blogga om vår semester på Bermuda. Men eftersom mitt liv i huvudsak upptas av jobbet nu tänkte jag presentera min arbetskamrater. Så ni förstår vilka människor som jag nu umgås med när ni inte är här med mig.

* T är min chef. En mycket omtänksam man i min ålder. Lugnare och mer kontrollerad än jag, men de säger att han kan vara iskall när man gör honom upprörd. Det har jag inte gjort än. Eller så är jag för korkad för att märka det. Jag tycker att han är rar. Som när jag var ute med "löpklubben" på jobbet och alla var mycket mer vältränade än jag och jag inte hängde med. Jag sa till honom att det var ok om han sprang med de andra, att jag skulle komma ifatt, men han insisterade på att gå bredvid mig. Vi gillar T.
* A är vår juniorprojektledare. Han är 27, men uppför sig som han är 20. Inte på det där stöddiga sättet, men på ett tyst, försynt sätt som är lite konstigt för någon hans ålder. Det är meningen jag ska vara hans chef.
* Jag ska vara M's chef också. Han är polack och låter precis som en parodi på Arnold Schwarzenegger när han pratar. Folk skrattar åt det, tror han är medveten om det. Och det gör att jag tror att de skrattar åt min accent med. Jag vet att det gör det förresten, eftersom jag också skrattar åt den emellanåt.
* L är den svenske utvecklaren. Det enda vi har gemensamt är att vi pratar svenska, och om vi är lata gör vi inte ens det. Idag hade vi ett möte där vi pratade engelska i 10 minuter innan vi insåg att vi inte pratade svenska.
* C är chefen för flashutvecklarna och informationsarkitekterna. Han betraktas som geniet på byrån och kan vara lite svår, men aldrig mot mig. Jag blir retad för att han gillar mig så mycket, men jag tror aldrig nån säger något till honom. Så klart.
* N är vår studiochef. Han är en rund, gay man med mustach som är mycket larger than life. Och ständigt klär sig i jeans och rutig skjorta.
* P är min favoritutvecklare. Jag och N bestämde för länge sen att vi lätt skulle gifta oss med honom bägge två. Han är en svindyr frilans, men ersätter i alla fall två fastanställda.

Hemskheter x 2

I helgen fick min farmor en stroke. Hon ligger på sjukhus nu och jag ska åka till Sverige på fredag och träffa henne. De vet inte hur det kommer att gå. Ja, jag är ledsen, men på nåt sätt känns det hemskt långt borta. Jag och pappa pratar massa i telefon, men jag tror inte det kommer helt slå igenom förrän jag landar i Sverige. På nåt sätt är det som mitt liv här är parallellt med mitt liv i Sverige och att det finns en malin där som upplever allt och när jag kommer hem så slås vi ihop igen och jag kan känna allt hon kände.

I natt begick jag massmord. Och jag orkade inte riktigt städa upp efter det idag. Det var flygmyrdagen och massor av myror tog sig in i vårt badrum från under badkaret nånstans. Lustigt eftersom vi aldrig sett en myra innan dess. Och helt plötsligt spraydödade jag hundratals. Liken ligger där inne fortfarande.

Göra usla dagar fina

När jag och R var chefer tillsammans, på den gamla goda tiden, lärda han mig att klä upp när jag kände mig nere. Idag var en sån dag. Vi var ute igår och spelade på hundracing, alla projektledarna på mitt jobb. Jag drack bara en öl, men när jag kom hem var det svårt att sova och jag kände mig lite rastlös. Och när jag vaknade i morse var jag på grymt dåligt humör.

Så jag tog på mig min långa pennkjol och en fin vit långärmad blus och de högklackade kilskorna. Hade jag haft ett par svarta glasögon hade det varit en grymt bra sexig sekreterarlook.

Och det funkar. Typ. Man får en massa uppmärksamhet. Redan lokföraren flörtade med mig, jag fick ett par komplimanger redan på väg in till jobbet och princip varenda man jag jobbar med kommenterar min klädsel. Och det utan att den är det minsta avslöjande. Men när man kommer till jobbet och upptäcker att en massa saker fortfarande inte är gjorda hjälper liksom inte det.

Att vara utan internet

Sa har kanner jag mig nar TalkTalk:s usla bredband inte fungerar. Vilket hander alltfor ofta hemma hos oss.

Trött så in i märgen

Idag hade jag den värsta dagen jag nånsin haft på jobbet. Inget fungerade. Alls. Men det var i alla fall inte mitt fel. Och jag behövde inte prata med kunden. Men utvecklarna....aaah.

Prosit

Jag fick just en nysattack som gjorde att jag bet mig i tungan så det blödde. I fredags gick jag rakt in i en hylla och fick inte en bula utan en buckla som fortfarande gör ont. Och jag har en stor röd fläck på magen där jag hällde helt nykokat te i lördags.
Jag börjar undra om jag inte är en garderobssjälvplågare. Så här klumpig kan ingen normal människa vara.

Coolt satt att beratta en historia

Las det har!

Böcker igen

Linda fick mig att läsa Neil Gaiman. Jag valde "American gods". Och älskade den.

För första gången på länge ville jag inte lägga ifrån mig den. När jag kom hem på kvällarna tog jag bara av mig jackan och satte mig på soffan och fortsatte läsa.

Men nu är den slut. Och jag gav mig genast ut på Amazon och beställde alla vuxenböcker jag kunde hitta av Neil Gaiman.

Fram och tillbaka

I fredags körde jag till Heathrow för att hämta M. Idag åkte jag dit och lämnade honom (på terminal 4, så det verkar som om han kommit iväg). Han var i Norge en vecka och nu ska han vara i Malaysia i 2 veckor.

Jag saknar honom redan. Det är liksom inte lika kul att sitta i soffan och göra inget när han inte är med. Jag luktade lite patetisk på hans t-shirt som han lagt på soffan. Han luktar väldigt gott.

Allvarligt talat så saknar jag honom, det gick snabbare än jag trodde att vänja sig vid att bo med någon igen. Samtidigt är det skönt att vara själv lite grann. Förra veckan var jag helt själv, den här veckan är M:s pappa hemma. Och så ska jag bo hos Linda inne i stan i helgen. Och sen är det bara fem dagar tills M är tillbaka igen.

Tiden går på något sätt väldigt snabbt förbi. Jag hinner liksom inte med nåt, känns det. Jag jobbar visserligen mer och förlorar 2 h varje dag på att pendla, men även med den tiden jag har gör jag inte så mycket. Klättrar en gång i veckan, tittar inte mycket på tv (kanske 3-4 h totalt under veckorna), läser en hel del, vid datorn, ser på the Wire på DVD (avslutade just säsong 3).

Teori 2

Man skulle kunna tänka sig att man blir mer och mer lika ju längre man är tillsammans. Det stämmer på vissa plan, men inte på andra. Istället pushar man varandra mot extremerna.

Jag har aldrig varit stor på renlighet. Jag brukade ha dammråttor i hörnen tills de var så stora att de hade kunnat bita en, jag bytte inte lakan förrän de gick till tvättkorgen själva, städa badrummet var något som hände lite oftare än jag tvättade fönster.

Så blev jag ihop med M. M är värre. När jag såg smutsen, men gick förbi den, var han helt ovetande. Sakta men säkert började jag pushas in i renlighetshörnan. Jag var den som storstädade badrummet för att jag tyckte det var äckligt med hår i hörnen. Jag skrubbade golvet i köket. Jag tjatade på M så att han dammsög.

Ju mer jag städade desto mindre gjorde han av sig själv. Ju mindre han gör desto mer ser jag det.

Vi blir inte mer lika – vi pushar varandra mot extremerna. Men om han bara varit lite renligare än jag skulle det varit tvärtom.

Som en mardröm

Igår, under ett projektledaremöte på byrån där jag jobbar, upplevde jag något lätt surrelistiskt. En presentation om mappstruktur. Projektdirektör L hade satt ihop en powerpoint om hur hon föreslog att vi skulle ordna mapparna på vår server.

Jag är bra på mitt jobb, men jag inser mer och mer att jag egentligen inte är nån bra projektledare. Då måste man gilla sånt som mappstruktur, att kalla folk till möten i Outlook och Excel. Det gör inte jag. Jag gillar att se sammanhang, att motivera folk och lösa problem. Ja,ja. Sånt är livet.

Teori 1

Jag tror starkt på att det finns god och ond teknologi i vår vardag. På den goda sidan står datorer, miniräknare, tv-apparater, telefoner med mera. På den onda sidan kopiatorer, faxar och skrivare och de där stora kaffemaskinerna de har på arbetsplatser. Däremellan har vi sakerna jag inte bestämt mig om än, som dvd-spelare.

Ond teknologi kännetecknas av otrygghet och instabilitet. Om jag faxar någon ringer jag sedan och kollar att det kommit fram, skrivaren eller kopiatorn (samma maskin numera) har papperstopp minst en gång i veckan eller väljer bara att inte fungera. Vår hemskrivare bestämmer sig då och då för att kasta ut min svärfars laptop. Ond teknologi var det.

Book club

Ha, eftersom ingen här egentligen är intresserad av alla böcker jag slukar på mina långa resor (utom 2 av utvecklarna, som verkar blivit alldeles kära i mig eftersom jag läser så geekiga böcker, eller G, projektledaren bakom mig, som faktiskt gav mig en bok som han trodde jag skulle uppskatta, så egentligen menar jag nog M) så tänker dela med mig av dem här på bloggen:

• Symmetry and the monster av Mark Ronan. Hittade den i en recension av en annan bok i Financial Times lördagsbilaga. Mycket intressant om en matematisk figur (min term) som existerar i hela 196 884 dimensioner. Vi ligger i lä med våra 4... Den är faktiskt ganska lättläst och även om jag inte förstod allt, hade jag mycket ut av den.

• Collapse av Jared Diamond. Om varför samhällen som maya och vikingarna på Grönland dog ut. Egentligen en bok om miljökatastrofer orsakade av människor.

• Tagging av Gene Smith. Om taggning av material på intenet. Geeky så in i vassen, med lite oklar målgrupp (hoppar mellan att vara extremt förklarande till att undervisa i kodning).

• The Fifth child av Doris Lessing. Hittade den i en charity shop i Hertford. Lite läskig och bra.

...och så två jag håller på med:
• The Dreaming Void av Peter F Hamilton. Lätt långtråkig science fiction.
• Who runs this place av Anthony Sampson. Om hur det engelska samhället fungerar egentligen. Mycket kritisk mot det mesta här.

Ensam hemma

Jag är gräsänka i nästa tre veckor. M är just nu på väg till Norge på affärsresa, kommer hem i lite drygt någon dag och åker sen till Malaysia på ytterligare en affärsresa.

Jag skriver det här eftersom jag blivit lite fixerad vid ordet affärsresa. Det liksom osar 70-tal om det. Män i illasittande utsvängda gabardinkostymer med hårda portföljer med miniräknare i. Papporna till de där killarna som gick teknisk linje på gymnasiet.

M har kostym, men en modern, väldigt välpassande Ted Baker. Och han har en canvasväska med pytteliten Dell-dator.

Så var jag slö igen...

och har inte bloggat på ett tag. jag skulle kunna skylla på vår bredbandsleverantör (Talk Talk is shit!)
men det stämmer väl egentligen inte. Påsken gick förbi och jag var obegripligt slö. Klädde inte på mig förrän framåt 5 på långfredagen. Gjorde i princip ingenting under hela helgen. Och nu är det en ny vecka. Och snart slut på den med.

Jag är i Leighton Buzzard utanför London. I en fotostudio med en bil och två män som putsar bilen, vår kund, en fotograf och en man som sätter ljus. Det kommer de fortsätta göra fram tills 7 imorgon bitti. Och jag måste stanna här och vara barnvakt för bilen. Tjoho.

Lördag kväll

Och här sitter vi i soffan och slötittar på "Femte elementet" på tv. Var ute och sprang i morse, åkte till Potters bar för att få bytt däck på bilen och fixa en söm på ett par byxor, skrivit brev till farmor och farfar och pratade med Hannah i telefon.

Vi är rätt slöa.

Imorgon blir det squash, förlovningsfest och köttbullar.

It's a weird, weird world

Kvinna vaxte fast i toastolen...

Bermuda, Bahama, come on pretty mama

Det verkar bli Bermuda för vår vårsemester!

Ont.

Jag värker lite idag. Knäna, armarna, händerna, benen och så den där jättestora finnen jag har i pannan förstås. Men det gick ok. Var svag, men vågade.

Jobbar hemma för att gå till doktorn. Är inte sjuk, men här måste man gå till mottagningen för att registrera sig. Och så klart är tiden du kan registrera dig på en jobbovänlig tid. Och det enda jag behöver göra är att dyka upp med pass och kontoutdrag (mitt proof of address) och fylla i ett formulär. Ja, ja.

Under tiden, titta på det här. Pretty brilliant if you ask me.

Uppat vaggarna

Idag ska jag iväg och klättra med några av de tuffa grabbarna på jobbet. For första gången på flera år. Jag har tränat åttor hela morgonen och ryser lite när jag tänker på att få in mina fötter i de pyttesmå klätterskorna.

Bombs away

Mittemot mig på jobbet sitter C, en söt och rar, blond projektledare från en trevlig medelklassförort. Igår när hon var på väg hem från gymmet stoppades hon av några poliser. De gav henne liten brochyr och lite förvånad började hon läsa. Efter ett kort tag insåg hon att de ville kroppsvisitera henne. Och brochyren var om hennes rättigheter. De var ute och genomsökte folk slumpvis på tågstationen.

När de var klara gav de C ett kvitto på att hon blivit visiterad. Kvittot visar att hon inte behövde klä av sig och att de enbart gjorde "exteriör" genomsökning. Och allra lustigast, orsaken till att hon blev visiterad var "trainers and backpack". Och att kvittoär giltigt i 21 dagar. Om hon blir stoppad igen kan hon visa upp det och slippa bli genomsökt igen. Hi,hi.

Ja, och så var det det där också

Jag berättade inte om vår lanseringsfest i torsdags. Förmodligen för att jag behövde lite tid för att smälta, ähum, alla intryck.

En kombination av väldigt lite alkohol sedan innan jul och bara pyttelite mat gjorde att jag blev väldigt full. VÄLDIGT full. Så full att jag kräktes upp allt på ställets toalett innan jag han göra något dumt. Så full att chefen för flex och IA var tvungen att följa med mig hem och se till att Marc tog hand om mig. Pinsamt full på ett sätt jag inte varit på många, många år.

Lustigt nog var jag på jobbet först av alla dagen efter och mådde ok. Jag hade ju kräkits upp allt. Och det verkar som alla bara tycker bättre om mig efter det. Mest tror jag eftersom jag skrattar åt mig själv. Och eftersom alla andra blev så flla senare att de hade sina egna små eskapader. Utom C, som tvingades följa med mig hem och sova på vår futon. Men han kom i alla fall i tid till jobbet dagen efter.

Dagens hjälte

...är David Attenborough. Han är hur gammal som helst och fortsätter att resa runt jorden och upptäcka nya saker. Hans entuasiasm när han i den senaste serien om reptiler och amfibier fick se sen minsta ödlan i världen (någon centimeter lång) var obetalbar. På BBC måndagskvällar. Se när det kommer till Sverige!

The most secret...

Idag gjorde vi en liten utflykt till en Secret nuclear bunker som vi hittade i vår bilatlas. Jag är en gammal bunker-veteran sedan somras när jag och Sofia besökte Scotland's most secret bunker, men M var en bunkeroskuld.

Både den skottska bunkern och den här sköts av bunkerentusiaster och det märks. Det är mer som att vara hemma hos en samlare än att vara på ett museum. Det är prylar överallt och fula skyltdockor ska ge dig en känsla av hur det var. Men det är charmigt ändå. Och instruktionsfilmerna om att bygga sitt eget kärnvapenskyddsrum är obetalbara.

Annars inte mycket nytt. Var en sväng i jättelika shoppingcentrat Bluewater. Köpte en ny klänning och en hjälm till M. Spelade lite squash, åt sill till middag. Huff, tuff, livet puffar på.

Jamaican jerk

Mixa kyckling med jamaican jerk-spice och bryn. Avsluta med ca 10 minuter i ugnen. Koka ris med vatten och kokosmjölk och en hel pepparfrukt. Lägg i ärtor de sista 5 minuterna och bönor precis innan det är klart.

Gör en salsa av koriander, mango avocado och limejuice. Vips så har du ne perfekt lördagsmiddag.

Söndag utanför London

Idag har vi:
– Grälat om en skillnad mellan Sverige och England.
– Ätit nyttig frukost (fruktsallad med fetyoghurt och mandelspån).
– Gått runt söt och mysig liten by i Hertford (Welvyn, väldigt twee)
– Ätit onyttig lunch på pub och i bilen (baked camenbert på gastropub som inte var tillräckligt mysig och ett paket Kettlechips).
– Besökt ett romersk badhus (Welvyn roman baths, bara £1 och väldigt intressant).
– Köpt nya squashskor, löpbyxor och linne i en galleria i Hatfield.
– Ätit en nyttig middag med M:s pappa (fetagratinerade auberginerullar i tomatsås fyllda med halloumi, efterrätt hemgjord äpplemorotochingefärsjuice).
– Sett Jamie Oliver laga mat på tv.
– Jobbat lite.

En typisk söndag med andra ord.

Sweethearts

På Massah vet jag att jag nån gång skrev om Riggins i "Friday night lights" och hur jag blir alldeles varm i tårna av att tänka på honom. Nu har ytterligare en gammal favorit, Logan från "Gilmore Girls" dykt upp i Dillon. Men nu när han spelar en predikant på morgonradio är han plötsligt inte alls lika attraktiv. Lite för välkammad.

Lustigt nog är mina tv-förälskelser alltid bad boys. Men mina riktiga är alltid världens snällaste. Bäst så.

Going underground and overground

Det här första gången på många år som jag pendlar. Jag har varit priviligerad nog att kunna promenera till jobbet. Eller rättare sagt, jag såg till att köpa en lägenhet bara fem minuter från där jag jobbade. Det var kanske därför som jag stannade så länge...

Man har ett intressant förhållande med de andra som pendlar med dem. Samma människor väntar där varje morgon och efter ett tag börjar man känna igen dem. Den svarta mannen som alltid är oklanderligt klädd i kostym och hatt, dräktkvinnan som har på sig gympaskor och uppenbarligen byter om till högklackat på jobbet, det unga paret som bor på min väg till statitionen.

Det finns regler när man pendlar. Man tittat inte rakt på några andra männsikor, speciellt inte när tåget är proppfullt. Man låter folk gå av innan man går på(folk är inte så bra på det här heller. Män erbjuder kvinnor att sitta innan de sätter sig själva.

Enda gången det är okej att bryta mot reglerna är när tågen är försenade. Då börjar folk prata med varandra. Om hur uselt allt är.

Hemma

Just nu känns inget som riktigt hemma. Inte Stockholm, inte Tjörn, inte London. Konstigt nog kändes inte Stockholm hemma ens efter mer än 10 år där. Min lägenhet kändes hemma, men nu bor Anna där och har möblerat om och fixat så inte ens det är hemma.

I London bor vi än så länge hos M:s pappa i ett fint område 25 minuters tågresa från King's cross. Lång pendling vägs upp av ingen hyra och mindre än 10 minuter med bil till riktig engelsk landsbygd. Dessutom är lägenheten/huset mycket finare än något vi har råd med.

Rummet vi bor i är större än mitt vardagsrum i Sthlm, så stort att det är avdelat på mitten med garderober. Så vi har ett eget vardagsrum (med ny soffa från Ikea!) och eget sovrum. Dessutom har vi ett badrum, lika stort som mitt sovrum i Stockholm. Men nån gång måste vi börja leta efter något att köpa...

Tillbaka i verkligheten del 1

I en månad har jag jobbat hårdare än jag någonsin gjort förrut, men till slut, för en vecka sen lanserade vi webbsajten. Sen dess har jag varit fast i en sorts koma, som gör mig långsam och sömnig. Men jag har gått hem vid 17.30 varje dag. Utom idag när vi hade en ny kris.

Att arbeta i London är förvånansvärt mycket som att jobba i Sverige. I alla fall om man jobbar på byrå. Det är en väldigt avslappnad stämning och det är något snällt över det hela som jag inte förväntade mig av en medelstor byrå. Jag gillar verkligen folk där, både de jag jobbar närmast med och de som jag bara träffar på.

Men jag misstänker att det är annorlunda. Hade ett frukostmöte med nån chef på annonsbyrån som äger "min" byrå och helt plötsligt var det inget tvivel om att vi är i säljbranchen. Och klienten vi jobbar för tillåter inte ens Exceldokument på sina mejlservrar. Folk verkar räddare och tar mycket mindre ansvar än i Sverige.

Oh, och vi har köpt en soffa. Vi var på Ikea i helgen och den kom hit idag. En fin brun och billig Foxhult så länge vi bor hos M:s pappa. Han tror inte på soffor. Istället har han Lambinofåtöljer. Snygga, men inte precis något man kurar ihop sig i när man tittar på tv. Tv-tittande här i huset har upp till nu skett sittande vid köksbordet. Men från och med ikväll blir det ändring...

Late night on call

Igår jobbade jag till 3 på natten. Och jag började 9.30.

Vi var tvungna att vara färdiga med en del saker eftersom kunden som beställt webbsajten inte är så glada på oss nu. Så det var bara att stanna tills allt var klart och sen ta en black cab hem.

På nåt sätt så kommer jag som allra bäst till min rätt när man jobbar mot en deadline. Jag vet inte om det är en konsekvens av att jag har jobbat som journalist eller om det är därför jag blev journalist. Men det här är liksom ett steg bättre. Det är häftigt när man jobbar med massa smarta människor som tillsammans sätter sig ner och löser problem. Jag gillar att försöka klura ut buggar, det påminner mig o matten på gymnasiet. För att lösa ett problem drar du i massor av trådar och till slut får du tag iensom leder dig till nästa.

Igår kväll var det 2 javautvecklare, 1 flashutvecklare, jag, chefen för hela byrån och chefen för projektlederi som stannade till slutet, tills vi inte kunde göra mer. När man gjort det känns det lite som att man varit i krig tillsammans. Det skapas en gemenskap kring den lilla gemensamma faktorn att man suttit där på kontoret tillsammans under en sen kväll som håller i sig ett tag efteråt.

Idag firade jag 3 veckor på mitt nya jobb med att komma in vid 10.20. Och, ja, taxin hela vägen hit ut kostade £45.

Sveriges Baltimore

Att titta på "The Wire" på ipoden på tunnelbanan och sedan kliva av i Rågsved är en lätt absurd upplevelse. Som att kliva rätt in i tv-serien. Utan allt mördandet och knarklangarna i hörnen, men med de stora huvjackorna och hängjeansen.

Jag har nog bott i Hadley Wood för länge. Där ser man bara folk när de susar förbi i sina Bentleys eller massiva SUV:ar. Och ingen (utom jag och Marc) bär luvjacka.

I min säng i Hadley Wood

Just nu borde jag vara i Stockholm, hos Sofia. Istället är jag kvar hemma i min säng. Sånt är livet när man ska flyga från Heathrow. Så istället flyger jag imorgon mitt på dagen. Och sova i sin egen säng är ganska skönt det också.

"Going underground"

Transport är alltid ett problem i en storstad. I Stockholm gnäller vi som besatta bara för SL höjer priset med några kronor och tågen är lite försenade. Här betalar jag £177 för mitt månadskort (vi bor just nu i zon 6). I runda slängar runt 2300 kr per månad. Eftersom vi bor grattis är det okej, men även när man bor inne i stan är det hutlöst dyrt.

Speciellt eftersom det nästan alltid är något som inte fungerar. Jag har pendlat i 2 veckor och hittills har jag varit katastrofalt sen 5 dagar. En dag försvann strömmen (2 h att ta sig hem), dagen efter hade tågen fortfarande inte återhämtat sig (1,5 h till jobbet), en dag började tåget jag var på brinna (2h sen hem och det var min första dag), idag var det signalfel så jag tog tunnelbanan och M hämtade mig med bilen i Cockfosters. Min resa borde ta cirka en timma från dörr till dörr.

Efter ett tag utvecklar man en sorts jaha-attityd till kaoset, förmodligen för att överleva. Jag är inte där än.

Jobbar som en dåre

Det var många år sedan jag jobbade så här mycket. Kombinerat med att det tar mig en timma att ta mig hem innebär det att jag aldrig är hemma. Ikväll kom jag hem efter 22. I fredags jobbade jag till 19 och i onsdags till 20.30. Ingen dag i förra veckan slutade kl 17.30.

Sajten jag jobbar med skulle varit färdig i december, innan jag började, men är fortfarande inte lanserad. Nytt datum är i februari och kunderna är väldigt otåliga. Den är ett enorm flashbygge, med massor av 3D-grafik och grejer och därför en väldigt besvärlig och svårhanterad korthög som kan fall ihop om bara en av sakerna i de väldigt komplicerade flödena går fel.

Jag har jobbat i drygt en vecka och jag har nu hand om all testning, bygget av den krångligaste delen av sajten och den bakomliggande databasen. Och att hantera hela buglistan för sajten. Men det fixar sig. Jag räknar med att de ger mig kompledighet senare för en del av timmarna jag lägger in. Och det är kul, trevliga människor (och ständig fredagsöl, som engelska arbetsplatser alltid har), en bra chef och bra stämning. Men jag orkar inte med det här tempot hur länge som helst.

Då var jag här...

Den 29 dec landade jag i London. Den 2 januari började jag mitt nya jobb. Eller skulle börjat. När jag kom dit fanns ingen av de som skulle ta emot mig på plats. Så jag lommade hem och började på webbyrån först dagen efter.

Historien börjar för drygt 5 år sen på den värsta backpacker-puben i hela Sydney. Där, på Oasis cover night, träffade jag M, den smarta, snygga och trevliga engelsmannen från norra London. Han är fortfarande min!

Via Thailand, Aberdeen och många, långa diskussioner är jag nu här.
Det känns konstigt. Inte permanent, som om jag snart ska åka hem igen. Inte så konstigt eftersom det är så det varit de senast fem åren.
Det känns skrämmande, jag lämnade ett liv jag kände väldigt väl, jobb, vänner och allt annat, för något jag inte vet...