Göra usla dagar fina

När jag och R var chefer tillsammans, på den gamla goda tiden, lärda han mig att klä upp när jag kände mig nere. Idag var en sån dag. Vi var ute igår och spelade på hundracing, alla projektledarna på mitt jobb. Jag drack bara en öl, men när jag kom hem var det svårt att sova och jag kände mig lite rastlös. Och när jag vaknade i morse var jag på grymt dåligt humör.

Så jag tog på mig min långa pennkjol och en fin vit långärmad blus och de högklackade kilskorna. Hade jag haft ett par svarta glasögon hade det varit en grymt bra sexig sekreterarlook.

Och det funkar. Typ. Man får en massa uppmärksamhet. Redan lokföraren flörtade med mig, jag fick ett par komplimanger redan på väg in till jobbet och princip varenda man jag jobbar med kommenterar min klädsel. Och det utan att den är det minsta avslöjande. Men när man kommer till jobbet och upptäcker att en massa saker fortfarande inte är gjorda hjälper liksom inte det.

Att vara utan internet

Sa har kanner jag mig nar TalkTalk:s usla bredband inte fungerar. Vilket hander alltfor ofta hemma hos oss.

Trött så in i märgen

Idag hade jag den värsta dagen jag nånsin haft på jobbet. Inget fungerade. Alls. Men det var i alla fall inte mitt fel. Och jag behövde inte prata med kunden. Men utvecklarna....aaah.

Prosit

Jag fick just en nysattack som gjorde att jag bet mig i tungan så det blödde. I fredags gick jag rakt in i en hylla och fick inte en bula utan en buckla som fortfarande gör ont. Och jag har en stor röd fläck på magen där jag hällde helt nykokat te i lördags.
Jag börjar undra om jag inte är en garderobssjälvplågare. Så här klumpig kan ingen normal människa vara.

Coolt satt att beratta en historia

Las det har!

Böcker igen

Linda fick mig att läsa Neil Gaiman. Jag valde "American gods". Och älskade den.

För första gången på länge ville jag inte lägga ifrån mig den. När jag kom hem på kvällarna tog jag bara av mig jackan och satte mig på soffan och fortsatte läsa.

Men nu är den slut. Och jag gav mig genast ut på Amazon och beställde alla vuxenböcker jag kunde hitta av Neil Gaiman.

Fram och tillbaka

I fredags körde jag till Heathrow för att hämta M. Idag åkte jag dit och lämnade honom (på terminal 4, så det verkar som om han kommit iväg). Han var i Norge en vecka och nu ska han vara i Malaysia i 2 veckor.

Jag saknar honom redan. Det är liksom inte lika kul att sitta i soffan och göra inget när han inte är med. Jag luktade lite patetisk på hans t-shirt som han lagt på soffan. Han luktar väldigt gott.

Allvarligt talat så saknar jag honom, det gick snabbare än jag trodde att vänja sig vid att bo med någon igen. Samtidigt är det skönt att vara själv lite grann. Förra veckan var jag helt själv, den här veckan är M:s pappa hemma. Och så ska jag bo hos Linda inne i stan i helgen. Och sen är det bara fem dagar tills M är tillbaka igen.

Tiden går på något sätt väldigt snabbt förbi. Jag hinner liksom inte med nåt, känns det. Jag jobbar visserligen mer och förlorar 2 h varje dag på att pendla, men även med den tiden jag har gör jag inte så mycket. Klättrar en gång i veckan, tittar inte mycket på tv (kanske 3-4 h totalt under veckorna), läser en hel del, vid datorn, ser på the Wire på DVD (avslutade just säsong 3).

Teori 2

Man skulle kunna tänka sig att man blir mer och mer lika ju längre man är tillsammans. Det stämmer på vissa plan, men inte på andra. Istället pushar man varandra mot extremerna.

Jag har aldrig varit stor på renlighet. Jag brukade ha dammråttor i hörnen tills de var så stora att de hade kunnat bita en, jag bytte inte lakan förrän de gick till tvättkorgen själva, städa badrummet var något som hände lite oftare än jag tvättade fönster.

Så blev jag ihop med M. M är värre. När jag såg smutsen, men gick förbi den, var han helt ovetande. Sakta men säkert började jag pushas in i renlighetshörnan. Jag var den som storstädade badrummet för att jag tyckte det var äckligt med hår i hörnen. Jag skrubbade golvet i köket. Jag tjatade på M så att han dammsög.

Ju mer jag städade desto mindre gjorde han av sig själv. Ju mindre han gör desto mer ser jag det.

Vi blir inte mer lika – vi pushar varandra mot extremerna. Men om han bara varit lite renligare än jag skulle det varit tvärtom.

Som en mardröm

Igår, under ett projektledaremöte på byrån där jag jobbar, upplevde jag något lätt surrelistiskt. En presentation om mappstruktur. Projektdirektör L hade satt ihop en powerpoint om hur hon föreslog att vi skulle ordna mapparna på vår server.

Jag är bra på mitt jobb, men jag inser mer och mer att jag egentligen inte är nån bra projektledare. Då måste man gilla sånt som mappstruktur, att kalla folk till möten i Outlook och Excel. Det gör inte jag. Jag gillar att se sammanhang, att motivera folk och lösa problem. Ja,ja. Sånt är livet.

Teori 1

Jag tror starkt på att det finns god och ond teknologi i vår vardag. På den goda sidan står datorer, miniräknare, tv-apparater, telefoner med mera. På den onda sidan kopiatorer, faxar och skrivare och de där stora kaffemaskinerna de har på arbetsplatser. Däremellan har vi sakerna jag inte bestämt mig om än, som dvd-spelare.

Ond teknologi kännetecknas av otrygghet och instabilitet. Om jag faxar någon ringer jag sedan och kollar att det kommit fram, skrivaren eller kopiatorn (samma maskin numera) har papperstopp minst en gång i veckan eller väljer bara att inte fungera. Vår hemskrivare bestämmer sig då och då för att kasta ut min svärfars laptop. Ond teknologi var det.