Late night on call

Igår jobbade jag till 3 på natten. Och jag började 9.30.

Vi var tvungna att vara färdiga med en del saker eftersom kunden som beställt webbsajten inte är så glada på oss nu. Så det var bara att stanna tills allt var klart och sen ta en black cab hem.

På nåt sätt så kommer jag som allra bäst till min rätt när man jobbar mot en deadline. Jag vet inte om det är en konsekvens av att jag har jobbat som journalist eller om det är därför jag blev journalist. Men det här är liksom ett steg bättre. Det är häftigt när man jobbar med massa smarta människor som tillsammans sätter sig ner och löser problem. Jag gillar att försöka klura ut buggar, det påminner mig o matten på gymnasiet. För att lösa ett problem drar du i massor av trådar och till slut får du tag iensom leder dig till nästa.

Igår kväll var det 2 javautvecklare, 1 flashutvecklare, jag, chefen för hela byrån och chefen för projektlederi som stannade till slutet, tills vi inte kunde göra mer. När man gjort det känns det lite som att man varit i krig tillsammans. Det skapas en gemenskap kring den lilla gemensamma faktorn att man suttit där på kontoret tillsammans under en sen kväll som håller i sig ett tag efteråt.

Idag firade jag 3 veckor på mitt nya jobb med att komma in vid 10.20. Och, ja, taxin hela vägen hit ut kostade £45.

Sveriges Baltimore

Att titta på "The Wire" på ipoden på tunnelbanan och sedan kliva av i Rågsved är en lätt absurd upplevelse. Som att kliva rätt in i tv-serien. Utan allt mördandet och knarklangarna i hörnen, men med de stora huvjackorna och hängjeansen.

Jag har nog bott i Hadley Wood för länge. Där ser man bara folk när de susar förbi i sina Bentleys eller massiva SUV:ar. Och ingen (utom jag och Marc) bär luvjacka.

I min säng i Hadley Wood

Just nu borde jag vara i Stockholm, hos Sofia. Istället är jag kvar hemma i min säng. Sånt är livet när man ska flyga från Heathrow. Så istället flyger jag imorgon mitt på dagen. Och sova i sin egen säng är ganska skönt det också.

"Going underground"

Transport är alltid ett problem i en storstad. I Stockholm gnäller vi som besatta bara för SL höjer priset med några kronor och tågen är lite försenade. Här betalar jag £177 för mitt månadskort (vi bor just nu i zon 6). I runda slängar runt 2300 kr per månad. Eftersom vi bor grattis är det okej, men även när man bor inne i stan är det hutlöst dyrt.

Speciellt eftersom det nästan alltid är något som inte fungerar. Jag har pendlat i 2 veckor och hittills har jag varit katastrofalt sen 5 dagar. En dag försvann strömmen (2 h att ta sig hem), dagen efter hade tågen fortfarande inte återhämtat sig (1,5 h till jobbet), en dag började tåget jag var på brinna (2h sen hem och det var min första dag), idag var det signalfel så jag tog tunnelbanan och M hämtade mig med bilen i Cockfosters. Min resa borde ta cirka en timma från dörr till dörr.

Efter ett tag utvecklar man en sorts jaha-attityd till kaoset, förmodligen för att överleva. Jag är inte där än.

Jobbar som en dåre

Det var många år sedan jag jobbade så här mycket. Kombinerat med att det tar mig en timma att ta mig hem innebär det att jag aldrig är hemma. Ikväll kom jag hem efter 22. I fredags jobbade jag till 19 och i onsdags till 20.30. Ingen dag i förra veckan slutade kl 17.30.

Sajten jag jobbar med skulle varit färdig i december, innan jag började, men är fortfarande inte lanserad. Nytt datum är i februari och kunderna är väldigt otåliga. Den är ett enorm flashbygge, med massor av 3D-grafik och grejer och därför en väldigt besvärlig och svårhanterad korthög som kan fall ihop om bara en av sakerna i de väldigt komplicerade flödena går fel.

Jag har jobbat i drygt en vecka och jag har nu hand om all testning, bygget av den krångligaste delen av sajten och den bakomliggande databasen. Och att hantera hela buglistan för sajten. Men det fixar sig. Jag räknar med att de ger mig kompledighet senare för en del av timmarna jag lägger in. Och det är kul, trevliga människor (och ständig fredagsöl, som engelska arbetsplatser alltid har), en bra chef och bra stämning. Men jag orkar inte med det här tempot hur länge som helst.

Då var jag här...

Den 29 dec landade jag i London. Den 2 januari började jag mitt nya jobb. Eller skulle börjat. När jag kom dit fanns ingen av de som skulle ta emot mig på plats. Så jag lommade hem och började på webbyrån först dagen efter.

Historien börjar för drygt 5 år sen på den värsta backpacker-puben i hela Sydney. Där, på Oasis cover night, träffade jag M, den smarta, snygga och trevliga engelsmannen från norra London. Han är fortfarande min!

Via Thailand, Aberdeen och många, långa diskussioner är jag nu här.
Det känns konstigt. Inte permanent, som om jag snart ska åka hem igen. Inte så konstigt eftersom det är så det varit de senast fem åren.
Det känns skrämmande, jag lämnade ett liv jag kände väldigt väl, jobb, vänner och allt annat, för något jag inte vet...