

Jag fick en annan bra bok i julklapp,
Never let me go av Kazuo Ishiguro. Den delar tema med en annan väldigt annorlunda bok,
Spares av Michael Marshall Smith.
Spares är en hårdkokt thriller om en före detta polis och Never let me go är en nästan lite naiv kärlekshistoria. Det de har gemensamt är att de handlar om kloner, människor som föds upp för att fungera som reservdelar för andra.
I Spares lever de på stora rancher i grottliknande förhållanden, utan någon annan kontakt med andra människor än att de emellanåt kommer in och hämtar dem för operationer. I Never let me go lever klonerna på stora internatskolor men uppfostras så att de på något sätt accepterar att deras roll är att "donera".
Budskapet i bägge handlar om när mänsklighet börjar och slutar och vad det är som gör oss till männsikor. Är min klon mindre människa än jag? Varför är då deras liv värt mindre? För att jag föddes av en kvinna och inte från ett provrör? Vad är då alla provrörsbebisar, något mitt emellan?
Jag säger som
D.A.R.Y.L: "A machine becomes human when you can't tell the difference anymore".